Mina tankar kring operationen har varit både upp och ner och allt däremellan.
Jag har en stor del av tiden tyckt att det är skönt att få det gjort, speciellt nu när jag har ett jobb som jag börjar på den 29 juli! Det har dock funnits tider då jag har varit rädd, både för min egen del, men även att det ska bli för mycket för min man att ta hand om hushåll och två barn. Jag har känt att risken för en totalkraschad familj efter detta finns och att jag då skulle bära skulden till detta känns jobbigt, men vi har gemensamt, jag och min make, tagit beslutet tidigare att operationen måste göras och vi är fortfarande överens om att det är rätt beslut även om det kommer att bli en jobbig tid för alla inblandade.
Jag har ett stort stöd i min man och hade nog inte tagit beslutet utan honom, men jag har även ett stort stöd i både min läkare och stomiterapeut, vilket känns mycket bra.
Efter missöde med min förra läkare som ledde till total förlust av förtroendet för honom och viss misstro för sjukvården i stort samt ett växande kontrollbehov har lett till att jag valt min läkare själv. Jag har valt en läkare som jag först inte trodde var kirurg utan medicinare eller nått då hon visat stor mänsklighet , något jag upplevt att de flesta kirurger saknar, när jag träffat henne. Hon har en stor empati och är mycket förstående.
Jag valde henne också för att de gånger jag har träffat henne när jag legat inne så har hon verkligen sett mig och brytt sig om mig.
Hon har stor förståelse för att jag har panik inför att bli sövd och släppa kontrollen till dem och bara det hjälper mig att just kunna släppa kontrollen utan att få panik. Vi har pratat igenom operationen och hon har hjälpt mig i beslutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar