Flera första gången i helgen!

I veckan har jag träffat både stomisköterskan och min läkare och båda två tyckte att jag läkte över förväntan och att jag mådde alldeles för bra när det bara gått två veckor. Jag mår verkligen toppen så det är inget spel!

Sen har jag hunnit med några första gången saker med i helgen...

I lördags var jag ute på en mc-tur med min älskade. Det gick riktigt bra, men på de typiska svenska vägarna finns det ju massa hålor och de kändes väl mer än vanligt... ;-)

Sen var jag och maken på bio, World war Z, den var bra och det känns bra att veta att jag kan sitta helt avspänd och bara njuta!

Den tredje första gången var att ha kjol. Det är något jag tvekat inför, men det var ingen större skillnad :-)

Godnattkram alla!

En liten uppdatering!

Har inte blivit att jag skrivit så mycket på sistone. Vet inte varför egentligen för tid har jag ju...

Har haft det lite tufft ett par dagar nu. Inte fysiskt utan psykiskt.
Det började egentligen med att min make ville åka lite motorcykel med några kompisar i söndags och som vanligt när man behöver hjälp så finns ingen att få... Jag bestämde dock att han fick åka eftersom jag har dåligt samvete för att han har fått ta sonen så mycket. Jag blev dock väldigt ledsen och arg för att jag inte kunde ta hand om sonen själv, men bestämde mig för att försöka. Efter att min man hade åkt grät jag nog säkert 40 minuter och varje gång sonen inte gjorde som jag ville så antingen grät jag eller blev arg, men totalt var han bara vaken ca två timmar av tiden jag var själv. Maken fick åka hem tidigare än sina kompisar, men han var nog glad över att han fick åka.

Igår var jag väldigt deppig också, men jag tror att det berodde på att det var första dagen hemma själv sedan operationen och då hade jag för mycket tid att tänka.

Nu försöker jag göra det jag kan med sonen för att känna att jag kan och inte är värdelös. Han och jag funderar ut olika sätt att lösa saker på.
Han är en fantastisk liten kille!

Nu ska jag åka och hämta honom på dagis!

Fantastiskt att rehab går så fort!

Jag kan inte förstå att det bara är två veckor sedan jag låg på operationsbordet...
Jag mår fantastiskt och trivs med min stomi! Visst är jag fortfarande trött och musklerna orkar inte riktigt som de gjorde innan, men det är ju sant som rättar sig.
I natt är första gången sen jag kom hem som jag sovit en hel natt utan att byta påse. Har tidigare haft problem med mycket luft i påsen på morgonen  och även på dagen ibland. Igår bytte jag till coloplasts 2-dels bandage för att kunna byta till stor påse på natten... Det visade sig dock att filtret fungerade så bra att jag aldrig bytte påse igår kväll, men fick ändå sova hela natten och vaknade utan luft i påsen! :-)
Idag ska mannen och hans son åka iväg en stund på dagen och en kompis råa hjälpa mig en stund med Noah och sedan lägger hon honom innan hon åker så får resten av familjen komma hem innan han vaknar. Jag får fortfarande inte lyfta honom :-(
Det känns lite pirrigt, men jag tror det kommer att gå bra!

Utvidgar mina vyer

Idag har jag varit ute och gått med familjen. Vi gick till en lekplats och där tittade jag sen på när maken och sonen lekte. Jobbigt var det både att gå och sitta...

Dessutom testade jag i morse om jag kunde ta upp sonen på morgonen utan att lyfta honom.... Det gick. Det svåraste visade sig vara att få honom nerför trappan.
För att få honom ur spjälsängen stälde jag hans lilla fåtölj vid sängen och hissade ned sidan på sängen. Jag visade honom hur han tog sig ner och sen bytte vi blöja på golvet... KLAR!

Det kändes fantastiskt att klara det själv.

Heep då blev inte det av heller

Nu går jag snart och gräver ner mig...

Vännerna som jag och sonen tänkt att vara hos på söndag messade precis och sa att de hade bestämt sig för att åka till Karlstad och sova på hotell....

Känns som om ingen vill ses längre. Eller rättare sagt alla vill ses nästa vecka....

Tredje gången gillt...

Nu försöker ja för tredje gången idag uppdatera min blogg. Har försökt från mobilen två ggr, men det blir bara någon konstig formatering på det och går inte att läsa.

Idag har jag satt ut morfinet på dagtid och därför också tagit det lugnare för att inte ha så ont. Det har kännts skillnad på att ta morfin och inte. Både på hur hjärnan funkar och hur ont jag har...
Har haft ondare ffa i baken, men delvis i magen med då sonen råkade slå med båda sina små händer rakt i min mage... Det gick bra dock.

Idag har varit en jobbig dag rent psykiskt. Inte pga stomin utan pga att jag inte kan göra saker jag vill och att jag har tråkigt för att ingen har tid att hälsa på.
I går åkte hela familjen ut till en kompis och andades lantluft. Det var skönt, men det märktes också på både smärtnivå och trötthet.

Nu längtar jag efter att på söndag få sätta mig och min son i bilen och åka och hälsa på några kompisar och deras barn. Detta gör jag dels för min egen skull, men till stor del för att min make ska få ut och roa sig. Han behöver få lite luft och fritid ibland för att han ska orka vara pappa 24/7.
För mig betyder det också att jag får komma ut lite och träffa bästa vännerna och få prata av mig. För mina vänner betyder det barnvakt :) Hoppas att vi får åtgållda det någon dag bara!

Kram

Finally Home

Ja då kom man äntligen hem igår då. Orkade inte skriva något inlägg då det tog på krafterna att komma hem...
Det är skönt att vara hemma och jag känner mig trygg med stomiskötseln.
Dock är det jobbigt och plågsamt att inte kunna ta upp min lille son och hjälpa min make med honom, men det är ju bara en tid framöver så jag får försöka att hantera det...

Att man kan bli så lycklig över en så naturlig sak

ÄNTLIGEN så har jag kissat... alldeles själv! Så nu ryker cystofixen imorgon! yey!
Nu ska jag fira med en film och sen sova efter att kvällsrutinerna har gjorts...
Idag har andra stora steg tagits så som att ta bort påsen själv och tömma påsen själv. Kanske det blir hemgång imorgon... dessutom så var sonen här idag (snart 2 år) och var ute och motionerade sin mamma. Man kan ju bara inte låta bli att gå när ens son tar en i handen och promenerar iväg!
Sen var bästa kompisen M här idag med och tankade mig med ny kraft och ork!

Kram och godnatt

Dessa envisa sköterskor...

Ibland kan man undra om vissa tror att man ligger på sjukhus för att man är lat och bekväm.
Allt började igår när en sjuksköterska kommenterade: "du borde ju vara ute och springa i korridoren, du är ju inte gammal, 85:a som jag... du ska gå minst två varv i korridoren..."
Jag låg några minuter och försökte hantera denna dumma kommentar och funderade på vad jag kunde göra för att slippa henne som sällskap på promenaden, jag kände mig inte okej att gå själv än...
Tillslut ringde jag på klockan och hoppades på att det inte skulle vara hon... Det var det inte, det var en av de bästa istället... Dum som jag är försöker jag ju ändå gå dessa två varv.. kommer nästan ett och ett halvt sen går jag in till mig och jag känner hur ont jag har och vet direkt att jag har gjort bort mig och gått för långt... *suck*
Jag försöker att balansera morfinet mot att magen inte ska stanna och vill inte ta för mycket, men tog iaf upp disskussionen om hurvida jag skulle ta en morfintablett eller inte. Givetvis var det samma sköterska igen och hon förstod inte disskussionen utan sa att du får en... och jag tog den, men funderade genast på om det var dumt... Vilket fall så stannade inte magen, men inte hjälpte morfinet heller så tillslut somnade jag av ren utmattning. Innan det var läggdags så skulle jag dock ha dropp, men den gamla nålen hade sutit för länge så en ny skulle sättas. Samma sköterska igen och jag är ganska bestämd på var jag vill ha mina nålar och inte. Därför vägrar jag henne att sätta i armvecket och som om hon bara vill jävlas så sätter hon den i handleden trots att jag säger att det aldrig funkar. Jag gav iaf upp och nålen blev satt och droppet gick in under natten mot viss smärta, men nu när det skulle sättas nytt dropp så fick en annan sköterska sätta en ny nål och när jag berättade hur läget låg så bad hon nästan om ursäkt för att vissa sköterskor inte lyssnar. Patienten känner ju oftast sin kropp bäst. Hon satte nålen där jag önskade den... utan problem.

Förutom att kisseriet inte vill fungera så att jag kan slippa cystofixen så går det framåt och imorgon får jag nog börja sköta stomin själv. Jag försöker att vara uppe och gå, men går korta svängar och flera om dagen istället. Jag har varit och duschat och imorgon tänkte jag börja använda egna kläder för att känna mig "frisk".

Jag är glad att jag har min dator iaf, annars skulle jag nog bli knäpp här...

Äntligen dator igen!

Nu har jag äntligen orkat ta upp min dator igen.
Jag mår ganska bra nu, men eftersom ryggbedövningen är bortplockad sedan i går kväll så har jag ju endel smärta. Den är dock helt hanterbar med lite morfin... :)
Jag jar varit uppe och stått lite idag och även suttit på sänkanten när jag åt, men det är just denna biten som känns trög, att komma upp och gå o röra på sig. Har som mål att kunna ta en dusch ikväll med hjälp av personalen, det skulle vara SÅ skönt!
Tankarna kring stomin har jag lagt åt sidan för ett tag. Ska börja tömma och så själv nu. Det känns lite konstigt... men det blir nog bra tillslut.

Nu ska jag vila en stund innan jag får besök igen!

Kort uppdatering

Har inte tagit upp min dator än och därför blir det en kort uppdatering från telefonen.

Det har varit både upp och ner. Lite kräkningar och några stygn i stomin då den blödde.
Nu kom de även och stängde av ryggbedövningen så detta blir spännande...

Kram o godnatt

Sista inlägget innan operation

Ja detta blir sista inlägget som icke stomist, dvs pre-op.

Nu ska jag snart titta på några avsnitt av The Mobdoctor  på min dator medans jag dricker den sista näringsdrycken. Sen blir det att sova....

Nu börjar det nästan kännas jobbigt med operationen. Nu är jag duschad och klar så nu finns ingen återvändo. Mycket nerver och oro nu, men jag vet att det kommer gå bra och det är något som måste göras, men det känns tufft att sitta här i sin ensamhet (utan man och barn). I flera dagar har jag försökt att ha kul och leva livet... det har känts lite som om man i bakhuvudet tar farväl... om jag tar farväl av situationen, livet som icke stomist eller om jag tar farväl ifall något skulle gå snett det vet jag inte, men jag tror att det är något jag behöver göra för min egen skull.

Det jobbigaste denna dagen var att lämna min son på dagis och inte kunna säga att vi ses i kväll eller vi ses imorgon för jag vet ju inte när jag träffar honom nästa gång.

Nu ska jag inte klaga mer... allt kommer gå bra och i morgon vid den här tiden kommer jag vara mörbultad, men må BRA!

Kram på er alla!

Mer bakgrund och tankar kring operationen

Mina tankar kring operationen har varit både upp och ner och allt däremellan.
Jag har en stor del av tiden tyckt att det är skönt att få det gjort, speciellt nu när jag har ett jobb som jag börjar på den 29 juli! Det har dock funnits tider då jag har varit rädd, både för min egen del, men även att det ska bli för mycket för min man att ta hand om hushåll och två barn. Jag har känt att risken för en totalkraschad familj efter detta finns och att jag då skulle bära skulden till detta känns jobbigt, men vi har gemensamt, jag och min make, tagit beslutet tidigare att operationen måste göras och vi är fortfarande överens om att det är rätt beslut även om det kommer att bli en jobbig tid för alla inblandade.

Jag har ett stort stöd i min man och hade nog inte tagit beslutet utan honom, men jag har även ett stort stöd i både min läkare och stomiterapeut, vilket känns mycket bra.
Efter missöde med min förra läkare som ledde till total förlust av förtroendet för honom och viss misstro för sjukvården i stort samt ett växande kontrollbehov har lett till att jag valt min läkare själv. Jag har valt en läkare som jag först inte trodde var kirurg utan medicinare eller nått då hon visat stor mänsklighet , något jag upplevt att de flesta kirurger saknar, när jag träffat henne. Hon har en stor empati och är mycket förstående.
Jag valde henne också för att de gånger jag har träffat henne när jag legat inne så har hon verkligen sett mig och brytt sig om mig.
Hon har stor förståelse för att jag har panik inför att bli sövd och släppa kontrollen till dem och bara det hjälper mig att just kunna släppa kontrollen utan att få panik. Vi har pratat igenom operationen och hon har hjälpt mig i beslutet.

Sista måltiden

Så nu är sista riktiga måltiden intagen och nu är det två näringsdrycker och kvällsfika som står på matschemat. Efter fikat ska en desinficerande dusch göras. Måste säga att detta spat är inte helt fel :) Man får mycket mat och dessutom serverat in på rummet, egen toalett och dusch på rummet och ingen rumskompis. Helt okej hittills alltså. Att det verkar vara bra personal (för tillfället iaf) höjer bara upplevelsen :)

Nyheter och bakgrund

För ca ett halvår sedan bestämde jag mig för att jag ville göra en ileostomioperation i förebyggande syfte, dvs innan jag blir dålig och tvungen att göra den.
Jag har nämligen sjukdomen Familjär adenomatös polypos (FAP) och har för ca 10 år sedan gjort en IRA-operation där jag tagit bort tjocktarmen pga polyper och redan då visste jag att jag senare i livet skulle bli tvungen att göra ytterligare en operation för att ta bort ändtarmen pga polyper.
Av olika orsaker så kände jag för ca ett halvår sedan att det var dags för operation, men pga studier så ville jag inte göra den före den 5 juni då jag tog min examen. Några veckor innan operation fick jag reda på att de tyvärr inte skulle kunna göra min operation förrän till hösten pga neddragningar. Jag blev både arg och besviken eftersom det ställer till problem med jobbletande mm.
Några veckor senare hörde de dock av sig och sa att vi har en tid för operation till dig den 26/6... det var drygt en vecka innan de ringde. Jag vart både glad och förvirrad av beskedet och kände ett tag för att tacka nej till op, men nu ligger jag här inlagd på avdelning 71 på KSS, Skövde.

Förra måndagen var jag således på inskrivning och även en intervju för ett deltidsjobb....
Jag fick jobbet trots att jag sa att jag skulle göra en operation och att jag kanske inte kunde gå för fullt de veckor som jag gick bredvid och lärde mig. Så nu rullar det på och skulle det bli komplikationer efter operation så vet de ju läget. Det känns bra. Känns som om allt löser sig tillslut!